Trots solsken, födelsedagfirande av
en kär vän, loppisbesök, umgänge med familjen
så har denna helg varit en kamp mot oron
som finns där inlindad i varje tanke som tänks...
och då tankarna är upptagna med något annat så
påminner kroppen om denna olidliga tillvaro
som jag befinner mig i...tillsammans
med många, många av mina arbetskamrater.
I fredags fick vi informationen om att
varslet den här gången är klart. Ingen går säker.
Inte hon som arbetat på företaget i 38 år. Inte
heller han som "bara" varit där i 11 år.
Det har diskuterats, spekulerats,
ältats fram och tillbaka. Vem, när, hur, varför?
Alla vet att nästa gång det är dags
för ett nytt varsel...då är det bye bye för hela
företaget. Det går inte att blunda för det vi ser varje
dag, det går inte att förstå att för ett år sedan så
fick vi slita till sista minuten för att hinna bli klara med
dagsverket för att eventuellt "slippa" jobba över.
De senaste månaderna har vi fått sitta timme efter timme
och vänta på nya order från det stora företaget
som vi är så beroende av. I denna del av
tillverkningsbranch märks det att världen befinner sig
i en finanskris.
In spite of sunshine, birthday celebration of a dear friend, visits to the fleamarket, being with
my family...this weekend has been a struggle against
the anxiety which is wrapped around every thought that
has crossed my mind, and when the thoughts have been
busy with other things my body surely has
reminded me of this insuffarable situation I am in...
together with many, many of my co-workers.
Last Friday we were informed that the notice
this time is ready. No one is on the safe side.
Not her who´s been working for the company for 38 years.
He who "only" has 11 years in the company is not safe either.
There have been discussions, speculations, dwelled on in
every angle. Who, when, how, why?
Everybody knows that next time if or when the next
notice is coming it´s bye bye to the entire company.
We can´t close our eyes and see the truth of today´s
situation, it is hard to understand that less than a year
ago we worked´til the last minute to avoid working overtime.
These last months we´ve been sitting most of the time just
waiting for new purchase orders from the Big company
which we are so dependent on.
In this part of manufacturing business it is noticed
that the world is in a financial crises.
Hur det än blir imorgon, vare sig jag fårbehålla mitt arbete eller inte...så kommer detatt bli en hemsk dag.~ ~ ~However it will be tomorrow, whether I will keepmy job or not...it will be a terrible day .
Mimmi dares to jump...Vad det än blir för beslut för min del så hoppas jag att jag landar mjukt...~ ~ ~Whatever the decison is regarding meI hope I´m landing softly...